Isabelles drömmar

Vart ska jag ens börja... Det jag har fruktat mest har nu inträffat. Igår kväll när de sökte efter Joel i vattnet så fann de honom, en bra bit under vattenytan i Strömsholms kanal, vid slussarna. Jag har fått höra att hans hittades med nerdragna byxor så det är en ofattbar olyckshändelse som har inträffat. Han ringde sin bästa kompis när han stod och kissade, och efter det måste det ha inträffat, att han fallit och senare drunkat.

Det är en sådan frukstansvärd händelse, att sånt här ens kan hända. Det är så overkligt. Att det inte skett fler olyckor där är ett under. Hamnkrogen ligger där nere vid vattnet, hur många fulla människor som helst tar sig över "slussenbroarna", det finns inget staket längs med kanalen och faller man är det nästan omöjligt att ta sig upp. Dels är det otroligt strömt och dels så är det meterhöga väggar längs en stor del av själva kanalen. Det måste bli förändring nu. Säkerhet i första hand. Man lär sig av sånt här men det är tyvärr när det är försent. Jävla skit.

 

Jag är så tom. Jag vet inte vad jag känner. Det är bara som ett hål inom mig. Jag ordnade en fest för att fira mina 20 fyllda år och att något sådant här skulle hända är overkligt. Men det har hänt nu och det går inte att förstå. Hur livet kan ta vändning så fort. Han blev inte mer än 21 år. Det är det jag hatar mest.

 

När jag tänker på vad hans familj, släkt och vänner går igenom så går jag sönder. Jag mår piss men då kan jag inte ens föreställa mig hur de mår. Ingen ska behöva gå igenom något sådant här.

 

Jag är helt utmattad och förstörd. Men på något konstigt sätt känner jag mig lättad. Denna konstanta undran och oron som pågick från att Joel försvann i söndags har lagt sig. Nu vet vi. Vi alla har fått svar på vart Joel har befunnit sig.

Jag har vetat om detta sedan i söndags. Och det tror jag egentligen att alla faktiskt har. Men man har ändå haft hopp om att något annat ska ha hänt. Att han kanske blev kidnappad eller vad som helst. Men man har ändå hela tiden tänkt på det jävla vattnet. 

Jag är glad (det låter helt sjukt men det är svårt att uttrycka sig) att de fann honom så pass fort. Att jag och alla andra slapp vänta i veckor eller månader. Att de hittade honom nu och inte när isen smälter i vår. Att man nu kommer kunna gå vidare för man har fått svar på vart han är.

 

Jag är också glad att han hittats överhuvudtaget. Jag är glad att jag, hans familj och vänner kommer få ta ett fint farväl av honom. Jag är glad över att veta att han har det bra nu. Änglarna kommer ta hand om dig väl nu♥

 

Händelsen är ingens fel. Ingen ska känna skuld och ingen hade kunnat göra något annorlunda. Det var en olyckshändelse. Det är självklart svårt att tänka så men man har inget att val för det är så det är.

 

-

 

 

Alla mina tankar går till Joels nära och kära.

Ta hand om varandra där ute och sköt om er!