Isabelles drömmar

 

 

Hej! Nu är påsken över och idag har gått på rutin som alla andra vardagar. I alla fall för mig. Mamma och pappa däremot lyxade till det med hämtpizza till kvällsmat för att "fira" ledigheten in i det sista.

 

Jag åt soppa till kvällsmat. Det märks direkt att jag ätit mindre idag än de senaste dagarna. Min energi har varit som bortblåst och jag vet att det beror på att jag inte får i mig ordentligt med energi och näring. Och klart jag inte mår bra av det. Det vet jag. Men det har tagit emot att äta rejält och riktigt efter påsken med massa god mat och maaassa godis. Jag har nästan hetsätit för att "ta vara på" möjligheterna. Och blivit sådär äckligt mätt att man bara vill spy ni vet. Usch vad jobbigt det är. Och vilken ångest. 

 

Det finns inte ord för hur mycket jag hatar min ätstörning.

 

Men jag får skylla mig själv lite. För att jag inte söker hjälp. Det är mitt ansvar. Och innerst inne vill jag ju. Jag vill vara frisk och normal. Som idag till exempel, jag åt kycklingwok med lättkokosmjölk och fullkornscouscous till lunch som jag fick laga själv. Mamma och pappa åt något så gott och enkelt som stuvade makaroner och falukorv. Om jag ville äta det egentligen? JA! Men det går inte. Det finns inte på kartan. Det är för onyttigt helt enkelt för att jag ska kunna äta det. Ingen fitspo-tjej på Instagram äter det, så då ska inte jag heller det. 

 

Usch för alla sjuka ideal och bilder som dyker upp varje jävla dag och hur det påverkar mig. Jag vill ju se ut som dem. Och äter jag stuvade makaroner och korv så kommer jag inte det. Därför vågar jag heller inte söka hjälp heller. För jag kommer behöva äta normal mat då. Jag är livrädd för det. 

 

Och det här med att vi inte äter samma mat i min familj är så jävla tråkigt tycker jag. Vet ni varför? För vi äter väldigt sällan tillsammans, som en familj ska göra. Jag äter min mat på mina tider efter ett inbyggt schema i mitt huvud och mamma och pappa äter som vanligt. Det är nästan omöjligt att pussla ihop så att vi kan äta tillsammas. Jag ska laga min mat och dem deras mat. Ingen vill vara ivägen för den andra och då blir det så. Vi äter inte tillsammans. Och om det gör mig olycklig? Ja. Jag vill vara med dem. Jag saknar dem. Jag saknar att vara en familj. Jag kastar bort min sista tid hemma. Snart är den över men jag tar inte vara på den.

 

Jag är ätstörd och därför håller jag på såhär. Jag stack ut och sprang medan de åt pizza idag. Jag hade också helt ärligt velat sitta med dem vid matbordet idag och njutit av något gott från pizzerian. Men då hade jag redan ätit min soppa och laddade för en springtur som gick skit för jag helt enkelt inte hade någon energi. Hela dagen har jag varit orkeslös.

 

Nu ligger jag här och är arg på mig själv. Vad fan håller jag på med??? Jag måste söka hjälp. Och det ska jag. När jag känner mig redo. Och det är inte innan sommaren. Fan vad sjukt det låter. Och det är det. Jag skulle ha sökt hjälp helst igår. Men jag är livrädd. 

 

Det känns så jäkla skönt att få skriva av mig här inne ibland. Och det gör jag för jag vet hur många det är som kikar in här varje dag som faktiskt känner mig. Eller i alla fall vet vem jag är. Jag tycker det är kul att få dela med mig. Nu kanske inte just ätstörningen är så kul i sig men det är ett viktigt ämne som man inte får blunda för.

 

Nu ska bittra jag snart sova. Jag är arg för att jag förbjuder och har förbjudit i snart 3 år. Varför söker jag inte hjälp? Fy vad svårt det är... Men jag ska. Nån gång snart.

 

Godnatt och sov gott!